”Innan skolan var barnen tvungna att packa ihop allt de hade. Vi visste inte var vi skulle få boende nästa dygn.”

I Stockholm finns en ”Tak över huvudet-garanti” för den som blivit hemlös. För kvinnor och barn som hamnat i hemlöshet efter att ha lämnat ett hem med missbruk eller våld blir att flytta varje natt en påtaglig stress som leder till djupare psykisk ohälsa. Rebecca och hennes barn upplevde hur det är att hamna mellan stolarna. Nu vill hon berätta sin historia för att belysa bristerna i kommunens hantering av att ordna bostäder för de mest utsatta.
Efter att i många år ha levt i en destruktiv relation och sålt sin bostadsrätt hamnade Rebecca mellan stolarna i kontakten med kommunen då hon och barnen inte kunde omfattas av rätten till förtur i bostadskön:
– Jag var redan i kontakt med kommunens centrum för våld i nära relationer men hade inte stått i bostadskön i två år och våldet hade upphört. Men det var då jag mentalt brakade ihop eftersom jag för första gången på lång tid kunde slappna av.
Istället blev hon och barnen hemlösa och fick som så många andra uppleva hur det är att ansöka om ett tak över huvudet varje natt.
– Det var några nätter i Södertälje på något snuskigt lägenhetshotell och sen några i Axelsberg fram och tillbaka. Packningen är allt man äger och har. Så på morgonen innan skolan var barnen tvungna att packa ihop allt de hade för att vi inte visste var vi skulle bli beviljade boende för nästa dygn. Samtidigt som de gick i skolan med olika scheman, läxor, prov och allt som hör skolan till.
Vilka brister såg du med Tak över huvudet-garantin?
– De brister jag upplevde under min period som hemlös var att Tak över huvudet-garantin kunde gälla för enstaka nätter. Hemlöshet, oavsett orsak, blir givetvis ett trauma för ett barn och sedan att behöva utsättas för ytterligare stress av att bara få veta en eller ett par dagar i taget att man har någonstans att sova för natten är för mycket att kräva av barn.

”En tillfällig lägenhet, varsomhelst, är bättre än en dyr hotelljour med dygnstaxa.”
Istället för en permanent bostad fick Rebecca och barnen tillslut plats på en hotelljour i Kungens kurva i sex månader, där de bodde fem personer i ett rum bland barnfamiljer som stannade betydligt längre än så.
Hur upplevde du det?
– Vi delade erfarenhet med Ruta, en mamma och hennes tre barn. Alla under fem år och den yngsta någon månad gammal. De blev beviljade tak över huvudet enstaka nätter åt gången. Ruta blev alltså tvungen att packa ihop sina och hennes barn förnödenheter varje eftermiddag för att bege sig till Socialjouren jouren kl 16 för att köa om en ny plats att sova på inför natten. Med lite ”tur” blev det på samma ställe där de kände igen sig och oss andra i boendet. I värsta fall fick man plats på någon annan hotelljour varsomhelst i Stockholms län. Med så små barn och med en nyfödd är man hundra procent beroende av andras hjälp i vardagen och extra känslig för sjukdomar. Det är rent ut sagt bedrövligt att barnfamiljer beviljas tillfälligt boende tillsammans med andra personer med annan problematik. Mestadels män med missbruksproblem visserligen på andra våningsplan men ändå med gemensam ingång och andra gemensamma utrymmen.
Vad hade du och barnen behövt?
– När man hamnat i hemlöshet är behovet av stöd enormt stort. Det var något vi aldrig erbjöds. Vi hade behövt träffa en socialhandläggare som har tid att träffas, lyssna och vara engagerad i problemet. Som jag ser det är det en nedprioriterad angelägenhet hos socialtjänsten och det tycker jag inte stämmer överens med ett väl utvecklat välfärdsland med hög social standard. Jag är medveten om att trycket på bostadsmarknaden i Sveriges storstäder ständigt ökar men det bör inte buntas ihop med behovet hos de som saknar bostad av andra orsaker.
– En tillfällig lägenhet, varsomhelst, är bättre än en dyr hotelljour med dygnstaxa. Jag anser att en barnfamilj åtminstone kan erbjudas ett tillfälligt men ändå fast boende under utredningstiden och så lång tid det bara är möjligt. Allt för att minska ovisshet, rädsla och utanförskap hos barnen som faktiskt är helt oskyldiga i dessa fall. Jag ser detta som en nonchalans hos socialtjänsten att inte striktare förhålla sig till Barnkonventionen som är väldigt tydlig med att de ska se till barnens bästa, försäkra barnens skydd och omvårdnad när det kommer till deras välfärd.
Varför är det så här tror du?
– Allt detta är ju en konsekvens av att kommunen inte längre förmedlar lägenheter till behövande. Förtur kan ges om man t.ex. har en diagnos eller har barn med diagnoser eller om man stått i bostadskön i mer än två år och har kontakt med kommunens jour för våld i nära relationer. Det går som jag gjorde att hamna mellan stolarna. Det finns en enorm fara att som kommun avsäga sig ansvaret för bostadsfrågan samtidigt som behovet växer och samhällsklimatet blir hårdare. Det bidrar givetvis till större klyftor och problem som kan visa sig i senare skeden i livet. Det är att bara skjuta fram problemet till en senare mandatperiod. Vi människor och framförallt barn är ju överlevare när vi befinner oss mitt i krisen men kan också utveckla en försvarsinställning mot vår omgivning, en misstro mot myndigheter och sist men inte minst ett utanförskap.
Rebecca hittade till slut en kraft och mening i sin situation
– Ingenting händer av en slump. Redan då förstod jag att med tanke på den surrealistiska natur i den situation jag befann mig i att det måste var meningen att jag någon dag skulle dela min historia. Jag vill kunna möjliggöra för att så få som möjligt som egentligen redan är utsatta och nödställda hamnar i mer utsatthet eller i ett ytterligare trauma, vilket en sådan här nonchalans från kommunens sida verkligen kan leda till. Det finns bostäder i Stockholm.
Qasa startade efter dialog med socialtjänsten 2024 initiativet Husfrid för att hjälpa våldsutsatta med bostad. Läs mer om det här: https://go.qasa.se/husfrid/
